jag å mor sitter ute på gräsmattan å pratar medans hon borstar Castor... pappa tvättar altan med högtryckstvätten.
Då kommer Simon å säger att Linus är där vi brukar åka skoter,
vi brukar åka skoter genom skogen för att ta oss ner på sjön.
Jag springer efter Simon..
kommer fram till järvägen å där står en liten cykel, följer stigen ner till skogen, å till vänster rinner ån, å till höger leder sen stigen över ett vattendrag å där hade d suttit å kört med någonting, men där fanns nu inga barn.. jag gick längre in i skogen å ropade.. inget svar, inga ljud.
Sen mitt i skogen på stigen står Linus cykel, men inga barn syns till,
min första tanke blir ju att d trillat i ån..
så springer efter hela ån,
tankarna rinner på ganska fort,
hur länge kan d legat under vatten? kommer jag förlora Linus??
ropar å letar..
springer genom leran å vattenpölarna, dyngsur om fötterna å om byxorna.
paniken växer.
jag ringer efter mor, som i sin tur sen ringer till Sussie, hennes son å min lekte.
Vi började gå mot Linus cykel.. å jag ropar igen!!
då plötsligt hörde jag..
JAA!! vad är det??
då kommer killarna längre nerifrån skogen..
d hade gått med några äldre barn ner, var deras svar när vi prata med dem,
då släpper d åt mig,
lättnad... men då kommer även gråten.
från att ha känt den paniken jag gjorde, till den lättnaden..
holy shit vad tårarna trilla..
aldrig har jag känt mig så rädd.
tror inte d riktigt släppt än, för jag vill bara sätta mig ner å gråta.
2 kommentarer:
Jag tappade ju bort Evelin på Centralen en gång och hon tappade bort mig. Fan, va rädd jag var och va jag grina när jag såg henne och va hon grina när hon såg mig och Lovisa. Får lite ont i magen bara jag tänker på det nu faktiskt
förstår det.. vilka tankar man får upp i huvudet. så drygt.. e bara så glad över att d hade lyckligt slut.
Skicka en kommentar